Jag hade hela tiden varit inställd på att bebisen skulle komma tidigare, mycket pga av min hjärtformade livmoder = platsbrist sägs det, på grund av att Lilly kom 8 dagar tidigare. På grund av att det ev skulle bli ett planerat snitt och Ja, alla eventuella saker gjorde att vi var inställda på att 1 maj, som var vårt beräknade datum, också var vårat "Bäst Före datum" på bebisen. Två nätter i rad fick jag kraftigare sammandragningar och började undra om det kunde vara på G... men nej än skulle jag få vänta länge och på dagarna var det lugnt; bara någon enstaka sammandragning nån gång ibland. Till och med så lugnt att en kväll åkte vi in på förlossningen för att se så att allt var bra med lilla bebisen. Det var en söndag den 28 tror jag, men det lilla hjärtat slog så fint när vi kom in. Puh!
Jagr in på vanlig rutinkontroll hos barnmorskan den 1 maj och fick då veta att jag var 1 cm öppen; jag fick hinnsvepningar och rekommendationerna att gå i trappor, drick massa te, äta ananas, ha samlag, färd knäpp hit och färd knäpp dit... Men ingenting hjälpte vår bebis ut. Det som hände var att jag började få pinvärkar.
Riktigt jobbiga och intensiva förvärkar som kan göra sjukt ont. (jag hade aldrig hört talas om Pinvärkar innan) De började på nätterna, jag hade ett par timmar redan den 28 och den 29 april mellan 24-03 men med många minuter emellan.
Men nu när det varit tre nätter i rad trodde jag verkligen att NU händer det nu är det på gång. Då hade jag värkar med 6-10 minuters mellanrum hela nätterna mellan 22-06 från och med den 1 maj.
Jag sa till Johan en natt :Imorgon får du nog stanna hemma för nu måste det vara på G.
Det var den 3 maj tror jag, men varje morgon kl 6 slutade dessa värkar och nästa hela dagarna var det helt lugnt. Konstigt!
Efter ett tag började dessa Pinvärkar ta kol på mig totalt både psykiskt och fysikst, började jag vara rejält trött! Och ingenting hände fortfarande bara 1 cm öppen efter 1,5 vecka. Shit vad sjukt jobbigt att vara kvinna, just NU!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar