Jag pratar om en glad och positv tjej som delade med sig av det goda i livet och som i många stunder tänkte mer på andra än på sig själv. Den omvårdnad och kärlek som hon delade med sig av, till oss som fanns i hennes närhet, är det inte alla som får av sina vänner bara så där. Och hennes omtanke räckte åt många fler än de alldra närmaste...
För nästan 6 år sedan drabbades hennes kropp av cancer, bröstcancer. Som med tiden visat sig vara envis och rent utsagt fördjävligt att ha och göra med. Den tog hårade och hårdare grepp om hennes kropp genom att sprida sig successivt både till levern och tills nog till hennes hjärna. Jag väljer att skriva hennes kropp, för under hela hennes sjukdomsperioden kunde jag aldrig ana att cancern på något sätt kunde få fäste i hennes tankar eller förhoppningar om livet eller om hennes drömmar. Hon KÄMPADE med full kraft och styrka framåt hela tiden. Men otrolig respekt för sina medmänniskor och med kärleksfulla ögon och handlingar tog hon sig fram dag för dag år för år. Jag tror mig veta att många med mig beundrar hennes sätt och hennes glädje i livet trots den enorma sorg och de svårigheter som cancer innebär. Tills slut började hennes välbehandlande kropp (och då menar jag det, i negativ bemärkels), hennes nedbrutna kropp av alla behandlingar började sakta att ta över. Komplikationerna och värk orsakade tills slut en strok på min väns kropp. Som nu också visade sig vara drabbad av cancer även i ryggraden. Någonstans där kändes det som om cancerna fick ett litet grepp om hennes hopp och tro, hennes glädje och kämparanda fick sig en rejäl törn. OCH konstigt vore det väl annars, för på oss som stod vid sidan av, hade jorden skakat om med råge flera gånger tidigare...
Nu när cancern fått sitt fäste tog den sin chans att sprida sig med full kraft så fort som möjligt även här.
Och Vi kunde inte göra annat än att titta på. Hur hemsk denna fördömda sjukdom än är så måste jag säga att jag följt den med stor respekt och tills slut önskade att den skulle vinna så min vän slutligten fick gå vidare och blir smärtfri och på något sätt kunna bli befriad. Trodde aldrig att jag skulle känna så. Jag trodde aldrig att jag skulle vänta på den dagen som cancer, en fruktansvärd sjukdom skulle beröva någon i min närmaste krest på sitt liv, men den dagen kom faktiskt till mig en tid sedan. Jag vill förskona henne från allas sorg som vi visade henne, jag ville förskona henne från smärtan i hennes kropp. Jag ville förskona henne från frustationen att inte längre kunna delta i livet som för andra pågick runt omkring henne. Jag vill att hon skulle få känna någon typ av lugn.
När jag själv sakta började acceptera min insikt tog det ungefär en vecka innan min vackra vän lämnade oss. Jag tror verkligen att det måste finnas något mer efter detta, det måste finnas en mening med alla känslor som vi upplever, alla smärta och sorg men också all lycka och glädje som ett liv många gånger innebär. Och det är faktiskt just precis det som jag minns med min vän. GLÄDJEN, hennes vackra och otroligt smittsamma skratt, hennes varma blick och hennes förstående ord som jag kommer bära med mig. Jag kommer inte minnas hennes sjukdom och hennes trötta kropp jag kommer minnas henne som glädjen och energin i livet. Jag är så tacksam för allt som hon gett oss att minnas både i sorgen och i glädjen. För redan nu känner jag att tids nog kommer glädjen vara starkare än sorgen.
Vill ge ett Stort och hedrande minne av min vän Tanja Olsson (Näsström)
Nedan finns en ett fint minnesklipp som hennes man Erik Olsson skapat:
http://www.youtube.com/watch?v=05I5QOrSKW4&feature=g-crec-u
Och en fotosektion på familjen, tagen av fotograf: Malin Lundqvist
http://essencevitae.com/familjen-nasstrom-olsson/
Älskade vännen min, du är evigt saknad och beundrad...
